Årsdagen närmar sig med stormsteg. Om 20 dagar. Den här dagen, för ett år sedan, var jag så lycklig! Då började Greta bli friskare och jag började rida henne. Om jag vetat vad som väntade runt hörnet.

Det känns som att jag går i en konstant väntan. Som att kroppen bara väntar in den 24:e, för då får jag rätt att bryta ihop, då är det befogat. Jag vill bryta ihop här och nu. Jag vill gömma mig under täcket, glömma bort datum, årstid, månad, år. Jag vill glömma allt. Jag vill glömma att jag älskade någon så djupt som jag älskade Greta, för det gör för jävla ont att leva utan henne. Jag vet inte hur jag ska hålla ihop mig.