Desto mer jag tänker tillbaka på de år som har gått, sedan jag bloggade senast, desto mer inser jag hur mycket som hunnit hända. Det är dags för ytterligare en stor sak som hänt under dessa år, om än nyligen.

 

I elva och ett halvt år delade jag mitt liv med en fantastisk individ, som kom mig närmare in på livet än någon annan. Idag finns han inte kvar. Jag pratar om Pyzen, vår älskade katt. Han som från början var min, men som blev min och Andreas. För jisses vad Pyzen började älska sin Husse.

 

För ungefär ett år sedan blev Pyzen bli väldigt trött och betedde sig överlag konstigt. Vi lyckades då härleda detta till problem med tänderna, men också början på en njursjukdom. Denna njursjukdom vari nget allvarligt, men bra att ha i bakhuvudet.

 

Trots att Pyzen blev behandlad för sina tänder, så blev han inte riiiktigt sig själv. Han blev pigg och glad, men han kunde göra utfall mitt under mysstunder. Utfall som i att han bet tag i armen på mig och vägrade släppa. Något obehagligt, men samtidigt lärde vi oss att läsa av när dessa utfall var på väg.

 

I höstas eskalerade Andreas allergi och han började må otroligt dåligt av att vara hemma. Vi lyckades överleva hösten och en stor del av vintern, men i januari fungerade det inte längre. Jag och Andreas tittadepå Pyzen och diskuterade vilka alternativ som fanns. Med tanke på alla "småfel" Pyzen hade, så bestämde vi oss för att avlivning skulle vara det humanaste. När vi fattat vårt beslut var det som att Pyzens fasad rasade och han blev sjuk, sjukare än vad han någonsin visat innan. Han gick upp för att äta (knappt) och för att gå på toa, men i övrigt låg han och sov. Han fick äta smärtstillande sin sista tid i livet, för att orka röra sig, så nog gjorde vi rätt. Men det är tomt här hemma och jag tror inte att jag någonsin kommer vänja mig vid att inte ha Pyzen vid min sida.