Känslan när Simon slappnar av totalt, kryper upp i min famn och somnar. Den kärleken, den tryggheten han känner hos mig. Det är en känsla som det inte går att sätta ord på. Jag är så otroligt tacksam för att han vågar visa mig den sidan hos sig själv, för det är inget jag tar förgivet. När han kräver närhet, stillheten, egentid och lugn. MIn fina fuxpojke, som jag gillar honom.