Som ni kunde läsa i inlägget innan så fick jag avliva Greta pga en elak tarmsjukdom. Nu tänker jag göra något jag aldrig gjort innan, jag tänker skriva ner allt som hände, hur smärtsamt det än kommer att bli.

Våren 2015 stod jag och Greta i ett stall i Lagmansholm. Greta trivdes inte riktigt med omständigheterna, då hästarna gick ensama i hagarna och gick ute i väldigt få timmar per dygn. Hon började vandra i hagen och var allmänt orolig. Min bästa lösning på detta var att låna en till häst, som jag själv skötte in och utsläpp för. Detta fungerade väldigt bra till en början, sedan började Greta vandra igen och hon började även tappa i hull Jag kände då att jag fått nog och hittade en ny stallplats till mina hästar, eller rättare sagt så hittade jag plats på en lösdrift.

Lösdriften jag flyttade till låg i Vårgårda och allting fungerade fint i början. Jag var öppen om att Greta hade lätt för att börja vandra och att hon behövde fodras upp, jag såg ju själv att min häst var för smal. Det tog inte många veckor innan jag fick höra att jag gav för mycket hö, motionerade Greta för lite och Greta hade åter igen börjar vandra. Vi hittade en tillfällig lösning, genom att Greta och min andra häst fick gå tillsammans med en av de andra hästarna på gården och Greta blev nöjd. I samma veva började det strula med stallägaren och jag ville återigen flytta. Min sambos pappa erbjöd mig då att ställa hästarna på bete hos honom, vilket blev lösningen.

 

När båda hästarna flyttat till sambons pappa, så bestämde jag mig för att lämna tillbaka ponnyn jag lånat, för att kunna lägga all tid och energi på att få upp Greta i vikt. Jag hoppades så innerligt att allting skulle lösa sig med bete, men så fel jag fick. Trots skarpt bete och stödutfodring av alla möjliga slag, så fortsatte Greta se smal ut. Saken är väl den att vid första anblick såg hon fin ut, men hon bestod då av en uppblåst mage, men kände revbenen på tok för lätt och hon pendlade väldigt drastiskt i vikt från vecka till vecka.

När jag gjort allt jag kunde, så tog jag kontakt med veterinären för att kolla tänder och göra en rutinkontroll. Veterinären tog blodprov, samt rekommenderade mig att göra ett träckprov. Träckprov gjordes och visade noll, trots det bestämde vi oss för att avmaska. Blodprovet visade ett förhöjt levervärde, så ett nytt blodprov togs och detta skickades till Tyskland för en större analys. I samma veva började hösten närma sig och sampons pappa hade ingen stallplats för Greta, så vi flyttade till underbara Lovise.

Den 18 september flyttade jag och Greta in på Kyrkedal Gård och där kan man säga att det blev början på slutet. Den 23 september fick jag provsvaren från det blodprov som skickats till Tyskland och det visade då att Greta hade lite högt levervärde, ett förhöjt muskelvärde, för lågt järnvärde, samt för lågt mineralvärde. Veterinären ville då att jag skulle ge Greta järntillskott och pencillin i fem dagar, då ett lågt järnvärde kunde tyda på en infektion i kroppen. Sagt och gjort, under fem dagar sprutade jag in 50 ml pencillin i Gretas halsmuskel, men inget hände.

 

Efter pencillinkuren kände min dåvarande veterinär att de inte kunde göra något mer, utan skickade vidare oss till Husaby. Den 14 oktobet lastades Greta på en transport och vi styrde nosen mot Husaby. Där väntade en lång dag, som gav mer frågot än svar. Veterinären vi träffade på där var väldigt klar från början, en häst som fallit ur på det vis Greta gjort är väldigt svår att behandla. I ett sådant fall handlar det om att utesluta vad som inte är fel, istället för att kunna bekräfta vad som faktiskt är fel.

Det konstaterades att Gretas hjärta slog i otakt, men det blev bra så snart hon hade ansträngt sig en kort stund, vi hittade sand i hennes magsäck och blodproven såg inte helt hundra ut. Baserat på blodproven bestämdes det att Greta skulle få sova över på Husaby, svältas över natten och på morgonen gjordes en biopsi av tarmväggen, ultraljud av njurar och lever, samt kompletterande blodprover. Ultraljudet visade en avvikelse på ena njuren, men mer fick vi inte reda på där och då. Nu återstod det en veckas väntan, på blodproven.

Blodprovsresultaten såg inte strålande ut, det visade vad veterinären misstänkt. Greta led av en inflammatorisk tarmsjukdom, som är extremt ovanlig. Den är såpåass ovanlig att det knappast existerar någon forskning kring den. Det hade tagits ett blodprov för att se huruvida Greta skulle klara av en kortisonbehandling utan komplikationer och de provet såg fint ut, så den 27 oktober började Greta behandlas med kortison tre gånger om dagen, för att sedan trappa ner till två gpnger per dag och slutligen en gång om dagen. Hon blev bättre, hennes bukiga mage drog ihop sig och hon började lägga på sig lite, lite, lite. Lyckan blev inte långvarig.


Den 8 oktobet visade Greta en svag markering på vänster fram och jag misstänkte på en gång hovböld, åh om det varit så enkelt! På måndagen visade hon markant hälta på vänster fram, men nu också en svag hälta på höger fram. Jag ställde då in henne på boxvila och distriktveterinären kom ut på tisdagen. Då bekräftades det att hon hade fått fång, som biverkning av kortisonet. Där och då rasade marken under mina fötter. I Gretas fall var fång det värsta hon kunde få, för med fång betyder det att hon inte tål kortisonet och vi kan inte behandla hennes tarmar. Veterinären på Husaby trodde oss inte när vi ringde och pratade med henne, Greta borde inte fått fång, men fången innebar också att hennes inre organ var mer skadade än vad något blodprov någonsin skulle kunna visa. Att behålla henne i livet voredjurplågeri och att skjuta upp på det omöjliga.

Nu kom det en ännu tuffare period, då jag tvingades fatta det svåraste beslut man kan. Jag tvingades besluta att Gretas liv var över, att hon inte skulle behöva lida mer. Efter att pratat med veterinären på Husaby, samt fått klartecken bokade jag ett datum och morgonen den 24 november somnade Greta in.