Jag överlevde gårdagen, men riktigt hur vet jag inte säkert. Att jag överlevde gårdagen är stort, för det innebär att jag överlevt ett år utan min bästa vän, min älskade, min klippa, min FrökenFux. Igår var det ett år sedan hon tog sitt sista andetag och det känns sjukt!

Jag sov mig förbi klockslaget för hennes död, i soffan, med Pyzen på magen. Det var bäst så, jag var trygg då. Sedan höll jag igång hela dagen, yes hela dagen! Igår bakades det bröd och bullar, kokades lingonsylt och pluggades för glatta livet. Det var bäst så, då fick jag inte tid att tänka, eller känna efter.

 

Saknaden efter Greta finns där, varje dag, i varje andetag. Gårdagen var ett avstamp, ett bevis på att livet går vidare. Jag kommer leva nästa år också, då kommer jag ha överlevt två år, bara tanken känns för stor för att greppa. Jag tar en dag i taget, som jag gjort det senaste året. Det är lättast så. Saknaden är inte lika påtaglig då och rädslan för att leva utan henne får inte samma grepp. För att leva utan henne, för evigt utan henne, skrämmer mig. Jag vet inte hur ett sådant liv ser ut, därför undviker jag att tänka på det. Jag har överlevt ett helt år, jag kan överleva ett till.